Besök på Oaxens Skärgårdskrog

Den 1:a juli begav jag, Christin och två vänner oss till Oaxen för att äta på en av Sveriges och även världens bästa krogar. 2010 delade de förstaplatsen med Mattias Dahlgrens Matsalen i Whiteguide. I år placerade de sig på plats 42 i världen så det är en riktigt bra krog även om de inte har några stjärnor i Guide Michelin. Anledningen till detta är att de slöa fransmännen som gör Guide Michelin inte orkar åka ända ut till Oaxen.

Det här var menyn vi åt:

  • Inte på menyn: Chips av grisöra, nån rotfrukt samt potatisstärkelse.
  • Inte på menyn: En simtur runt ön, lite annat jox och slånbärslav med kantarellkräm.
  • Inte på menyn: Vaktellägg injicerade med varm grädde toppade med knaprigt fläsk.
  • Vildörtsmarinerad vildöring med varm spetskålskräm, hasselnötssmör & sorbet på Gotlandstryffel.
  • Enrisflammad rådjurstatar med stenbitsrom, hackad picklad fänkål & kantarellmajonnäs.
  • Björkrisbakad torskkind med bondbönsoppa samt spicken sill, gäddrom & äggsmör på knäckebröd.
  • Inte på menyn: Saltbakad palsternacka.
  • Piggvar på ben med läpp & tunga från torsk, dillkryddad ragu på mangold & hjärtmussla samt stekt sallat samt sprucken morotspuré.
  • Lättrökt klar köttbuljong & svamproyal med öländska citronbönor, fryst ostron & Oaxens lufttorkade fläskkarré.
  • Vildsvinstek med rågbrödskräm, rökt oxmärg, friterad persilja & vildoregano serverad med råstekt rabarber.
  • Ostkaka med tranbärsmarmelad, rågbröd & krasse samt bleksellerisallad & granris.
  • Drottningsylt med yoghurt & yoghurtglass samt paranötsmaräng serverad med tigerkaka flamberad i Oaxens akvavit.
  • Konfekt.

Det som det var svamp i var ingen höjdare, Christin som gillar svamp tyckte dock att det var kanongott. Torskkind är supergott och har en väldigt härlig textur, läpp och tunga gör inget om man inte behöver äta igen. Rådjurstataren var otroligt god, den var rökt en väldigt kort stund men röksmaken var väldigt intensiv. Det häftiga med sådan här mat är att det går så otroligt bra ihop. Den första rätten, med vildöring tycker jag var det allra bästa exemplet. Man börjar äta i kanterna på de olika sakerna och det smakar lite sådär, när man närmar sig mitten och tryffelsorbeten börjar smälta ner smakar allt tillsammans helt fantastiskt. Lägg till vinet och det blir till och med ännu bättre än fantastiskt.

Jag tycker att alla ska unna sig lite fine dining då och då, det är helt klart värt pengarna. Åker man till Oaxen kan man skippa att bo på deras hotellbåt, det var inte värt pengarna.

Årets Kock 2009

Igår avgjordes matvärldens viktigaste tävling. Årets Kock 2009, lite konstigt är det väl att man är årets kock när året precis börjat, men men.

Efter att vi tidigare var på Gordon Ramsays Maze så har jag blivit lite mer taggad på fine dining. Tittar man då på svenska fina restauranger så hittar man bla. Melker Anderssons F12, det är också från den här restaurangen som både vinnaren och tvåan i Årets kock 2009 kommer. Vinnaren heter Viktor Westerlind och hans kollega vid namn Christofer Ekman kom två. Motiveringen för vinsten löd “Perfekt helt enkelt! Med egen stil, elegant fräschör och väl tillagade råvaror har juryn enats om en vinnare som skapar naturlig mat med teknisk finess.”

Detta måste ju betyda att F12 är i en klass för sig vad det gäller matkvalitet. En 11-rätters avsmakningsmeny på F12 kostar 1195:-, det låter som en rimlig kostnad för mat från årets bästa och årets näst bästa kock.

Nästa gång jag känner för att göra av med löjligt mycket pengar på en middag så är det helt klart F12 som blir mitt val.

London

Jag tänkte berätta om en liten tripp till London som jag och Christin gjorde för några helger sen. Som du kanske vet så bodde Christin i Englad en termin, inte i London dock, men hon fastnade för landet i stort och som födelsedagspresent så fick hon en Londonresa. Resan innehöll även två stopp.

Det första var en musikal. Jag har aldrig varit på musikal tidigare så det var en spännande upplevelse. Eftersom det var hennes födelsedagspresent så betyder ju det också att det var hennes musikal, det blev då såklart “Dirty Dancing” på Aldwych Theatre i centrala London. Kanske inte mitt förstahandsval, jag hade hellre sett “Spamalot” men men. Det visade sig vara jävligt bra. Trots att vi hade “de näst dyraste” biljetterna och bokade dem i juli så hade vi ganska dåliga platser. För dig som vill gå på musikal i London för första gången så har jag ett tips: Bara för att kön ringlar upp sig redan en timme innan föreställningen börjar så finns det ingen anledning att gå in. Just den här teatern hade en otroligt liten bar, inga bord eller så, så det man kunde göra var att dricka öl ståendes i trappan. Dricka öl kan man göra på betydligt trevligare ställen innan föreställningen, stolarna är ju numrerade så det finns ingen anledning att falla för den brittiska kö-andan. Hur som så är musikal i London jäkligt häftigt!

Nästa anhalt tycker jag var ännu häftigare! Jag ska väl inte säga att jag är någon regelrätt foodie men jag är väldigt intresserad av mat. Jag prenumererar på tidningen “gourmet” för att få läsa riktigt nördiga matsaker osv. Jag hade däremot aldrig tidigare varit på någon riktigt fin restaurang. Nu har jag det, vi var nämligen på Gordon Ramsays The Maze. Gordon Ramsay är en av endast tre brittiska kockar som har en restaurang med 3 stjärnor i Guide Michelin, The Maze har dock bara 1 stjärna, det finns ungefär 10 krogar i Sverige på samma nivå, så det är fortfarande rätt bra :). The Maze är ganska casual så det är ingen jobbig dresscode där man måste dyka upp i frack de finns också en trevlig lounge där man kan dricka drinkar medan man väntar på sitt bord, man kan nog dyka in för några drinkar utan bord också. Det finns också en stor bar med 48 platser där man kan sitta och käka, såg också mycket trevligt ut.

The Mazes meny är en variant på tapas, eller lite finare kanske man ska säga att det är en avsmakningsmeny man själv får välja ifrån. Vi käkade 5 rätter, två typ förrätter, två typ varmrätter samt en dessert. Vi tyckte båda att alla grejer var fantastiska, det borde man väl iofs tycka. En riktig höjdare var faktiskt potatismos, ja de kallade det faktiskt för potatismos, inget fancy namn här inte. Det var otroligt gott! Annars var det generellt de underliga smak kombinationerna som gjorde det som tex. musslor med äppelmos. Jag käkade också “Beef toung and cheek”, hade inte tidigare ätit tunga innan och det här var nog precis rätt ställe att äta det på, till den serverades ett jättgott potatismos med pepparrot i, varför har jag inte ätit det förrut?

Det bästa var dock helhetsupplevelsen, det var 4-5 personer som servade en hela tiden, intressant var att det var personen i finast kläder som fick plocka disken. Det är bara en sak jag vill varna för, om ni bestämmer er för att besöka The Maze, beställ INTE! någon espresso, det gjorde jag. Den kostad 4.65£, det är alltså ungefär 60 spänn och med tanke på att middagen totalt kostade nästan 3000kr så kan man tycka att dom borde kunna göra kaffe, men icke! Det var en tunn crema, kände på doften redan när den serverades att den inte var bra, det värsta var att vi hade satt oss i loungen och jag fick ingen direkt chans att skälla på någon :(.